Det är en jättesvår fråga, det här. Han är rätt clownig, så det är mycket skratt. Små saker, som att se honom springa i full fart i sand, är helt underbara. Hur han börjar ylprata med dig om du varit borta ett tag. Hur han sover, och när han springer och skäller i sömnen. Hur han var gång han blivit blöt får corgifnatt och rusar runt i lägenheten, rakt in i alla väggar, tungan hängandes och slängandes och så full fart runt runt runt. Man kan inte annat än skratta. Jag kan nog inte säga en speciell (barnvänlig) grej, faktiskt.
Jag tänkte försöka hålla det här barnvänligt, så det absolut roligaste ögonblicket med Nelson tror jag att vi lämnar osagt... >.>
Det är en jättesvår fråga, det här. Han är rätt clownig, så det är mycket skratt. Små saker, som att se honom springa i full fart i sand, är helt underbara. Hur han börjar ylprata med dig om du varit borta ett tag. Hur han sover, och när han springer och skäller i sömnen. Hur han var gång han blivit blöt får corgifnatt och rusar runt i lägenheten, rakt in i alla väggar, tungan hängandes och slängandes och så full fart runt runt runt. Man kan inte annat än skratta. Jag kan nog inte säga en speciell (barnvänlig) grej, faktiskt.
0 Comments
Handlar det här om individ eller ras? Jag kan prata båda. Jag är duktig på att prata mycket.
Ras. Den viktigaste egenskapen är att rasen skall vara lättmotiverad. Jag kan tänka mig att mina andra preferenser ändras lite från och till, men har svårt att se att jag någonsin kan äga en hund som inte är intresserad av att träna mentalt. Hälsa och lång livslängd spelar också enorm roll för min del, och därmed drar jag mig ofta till hundar som inte är jättestora. Individ. Föremålsintresse tycker jag är viktigt, men ännu viktigare är viljan att uppsöka och gosa med människor! <3 Jag älskar att gosa. Är nästan lite besatt. Jag kan gosa med vem som helst, vad som helst, hur länge som helst och vill gärna ha en hund som inte tröttnar på mig när jag vill mysa. Men nu när jag har en hund som Nelson, som förhoppningsvis som vuxen passar in på ovanstående påståenden, så funtar jag lite på vilka egenskaper blir viktiga för mig vid val av en eventuell nästa hund. Jag tror det skulle bli en brukshund i så fall, någon med lite mer go och som kräver, och därmed också ger, lite mer. Jag var inne på det redan från början, men vågade inte skaffa en brukshund som första hund innan jag visste vad jag själv kunde ge och klarade av. En individ som gärna får vara något reserverad mot främlingar, för visst är det charmigt med någon som Nelson som älskar allt och alla, men ack så jobbigt. Just nu lutar jag mest åt Australian Cattle Dog, men så har jag under de senaste tre åren lutat åt nästan alla raser åt minstone under en kort period.. ;) Svar: Nej.
Men vi debuterar i utställning den första juni! Inofficiellt, men ändock. Därefter har vi planer på några andra inofficiella utställningar under sommaren, och kaaaaanske två officiella i höst. Längre än så har vi inte planerat. ^^ Jag har faktiskt planerat att träna och tävla i allt möjligt med Nelson. Kanske är jag lite av en titelhora. Jag har i alla fall ambitioner så att det räcker och blir över.
Främst är det lydnad och rallylydnad jag tänkte hålla på med. Även om jag mer och mer låter lydnadstankarna hamna i bakgrunden för andra sporter. Det känns så strikt, svårt och nästan omöjligt att uppnå. Jag är inte duktig nog att träna honom, så just lydnaden får nog bli av när vi båda har lite mer erfarenhet. Rallylydnaden känns ju som en lättare variant av lydnad, vilket tilltalar mig. Jag vill gärna kunna prata med och uppmuntra Nelson när vi tränar och tävlar. Det känns ju inte riktigt som ett team om bara den ena skall arbeta utan någon sorts konfirmation, eller hur? Jag börjar också bli mer och mer intresserad av freestyle. Jag tycker det verkar jättekul, kreativt och även det lite halvt opretentiöst. Jag säger inte att det är enkelt, men det är mycket mindre stelt än lydnaden. Jag som älskar musik och dans tror att det är en sport jag hade älskat. Agility är faktiskt en sport jag aldrig har tänkt på. Kanske fastnar jag lite för det med, men just nu känns det inte aktuellt. Det är väl lika bra det, Nelson är ju för liten ännu för att hoppa. Men jag tror nog vi kan sysselsätta oss även utan agility. ;) Vi har ju att träna i alla fall, menar jag. Faktum är att för mig spelar det ingen roll. Ifall, och endast då, om blandrasuppfödaren har gjort alla tester och besiktningar som en renrasuppfödare hade gjort. Min ena katt är en blandras, men uppfödaren hade skött allt jättesnyggt och vi fick alla papper med hem. Till och med en stamtavla, men den var ju såklart inte officiell. Men vi kunde ändå ha kollat upp hennes släkt om vi så hade velat. Hon var vaccinerad och veterinärbesiktigad, och föräldrarna hade genomgått hälsotester. Och det gör mig ingenting att hon inte är renras.
Men vad gällde vårt hundköp så ville jag ha det lite... hur skall jag säga... lite säkrare. Jag kände att jag behövde stödet från en SKKreggad uppfödare, och gärna någon med lång erfarenhet. Jag kände att jag ville skaffa en hund vars personlighet passade mig, och då kändes det lättast att rikta in mig på raser i första hand. Jag ville inte få en hund som behövde mer än vad jag kunde ge. Jag ville veta ungefär hur stor den skulle bli, och vad jag kunde förvänta mig av den när den blev vuxen. Innan jag kände att jag hade fått den erfarenheten jag behöver för att klara av det okända. Nästa hund hade nog lika gärna kunnat vara en blandras. Om det nu inte vore för att jag helt har snöat in mig på corgis.. >.< Sådana har jag haft många, tycker i alla fall jag. Mitt första djur var en sibirisk dvärghamster som hette Hamsan. Jag var inte särskilt gammal, kanske 7 år? Jag vet inte, det är bara en kvalificerad gissning. Hamsan dog plötsligt bara två månader efter att jag fick henne. Hon somnade stilla in när hon sov. Kitzi Efter Hamsan fick jag Kitzi, det var min första katt. Hon var en hittekatt, men var bara en unge när vi fick henne. Hon var jättevacker och hade massor med tålamod med oss barn. En dag däremot försvann hon och var borta i två veckor. Och sedan kom hon plötsligt hem. Hon gick direkt till matskålen, åt som en häst, och ställde sig vid dörren igen 5 minuter senare för att gå ut. Jag bönade och bad att vi inte skulle släppa ut henne igen, men pappa sade att vill hon ut så skall hon få gå ut. Jag var helt förkrossad. Det var sista gången jag såg henne. Därefter fick jag Busan och Pärlan, två ökenråttor. Då var jag nog elva. Busan var agouti och Pärlan var helsvart. Enligt djuraffären var de båda honor, men det insåg vi snart att de inte var när Busan födde en kull. Jag var tvungen av mina föräldrar att ge mamman och kullen tillbaka till djuraffären. Så Busan och hans kritvita son Rimbo fick bo kvar hos mig. Jag tog aldrig bra hand om dem, och jag skäms så över det. Det fick mycket lite social kontakt och jag städade inte buren så ofta som jag borde ha gjort. De blev rätt gamla och insomnade mycket snart efter varandra, och de har det bättre där de är nu. Mamma Simba med Skippi, Lakrits och Trassel. Nästa djur vi skaffade oss var Simba. Jag var 13 då. Min kompis katt hade fått ungar och jag hade kärat ner mig i en av dem. Jag gick hem till mor och far och bad om att få behålla en, och till min stora förvåning sade de ja. Simba fick ett år senare en kull trots p-piller och vi behöll en av döttrarna, Lakrits. De bor fortfarande hos mina föräldrar. Efter jag flyttade hemifrån skaffade jag mina älskade råttor. Jag saknar de varje dag, och älskar de så fruktansvärt mycket. Fuji, Tengil, Zombie, Anon, Charlie och Kafka hette dem. Vi hade också två honor, Amy och Sam, en kort period, och Amys kull på 11 småkorvar, som vi räddade från att bli ormmat. När jag flyttade tillbaka till Sverige var jag tvungen att ge dem tillbaka till uppfödaren, och hon har inte hört av sig trots upprepade försök av mig att få tag på henne. Jag vet alltså inte om mina älskade är i livet ännu, och det dödar mig. Vi har också två katter, som är ett år äldre än Nelson. Queena och Eve heter de. Queena är en Ragdoll och Eve en Scottish Fold. De är så charmiga och underbara båda två, och framförallt är de keliga. De fullkomligt älskar varandra, och tycker bättre om varandras sällskap än något annat. Och så har vi ju Nelson, såklart! Nelson är min första hund någonsin. Men det finns några hundar jag har spenderat extra mycket tid med och nästan känt mig lite som en extramatte åt. Det var de som fick mig att bli intresserad av hundar från början. Så jag kan skriva lite om dem istället?
För det första var det Charlie. Charlie, eller Challe som hon kallades, var en gammal långhårig collie som bodde granne med min sommarstuga. Hon älskade att jaga bollar, så jag gick ofta hem till dem och kastade boll med henne i deras trädgård. Hon var gammal redan när jag lärde känna henne när jag var 5-6 år, och blev avlivad för många år sedan. Sedan var det Chico och Fiia, två korthåriga collies som jag brukade gå ut på promenad med. Det var mina lillebröders kompis hundar. De var jättemysiga och framförallt Chico blev jag nära kompis med. Jag var så imponerad av hur bra tränade de var, minns jag, och älskade när de gjorde tricket "rulla runt". Jag var rätt liten när jag var ute och gick med dem också, skulle gissa på att jag var runt 10-12 år. Welsh Corgi Cardigan är en av de äldsta boskapsvallarna. Exakt hur länge denfunnits vet ingen, men man har hittat skelett från 900-talet som är identiska med dagens Corgis skelett. Den var från början en kovallade som nafsade korna i hälarna, och det är också anledningen till att de är så låga. Sparkade korna mot dem så gick sparken bara över huvudet på hunden och missade. De användes även till att vakta hus och gård.
Dagens Corgi är ofta runt 30 cm i mankhöjd och väger upp till 20 kg för en stor hane. Trots att de är vallhundar kräver de inte galet mycket motion utan nöjer sig med medelmycket, men besitter samtidigt alla vallhundsegenskaper och passar därför utmärkt till många hundporter. De är lätta att ha ihop med andra hundar och människor och är glada och framåt. Det är en frisk och långlivad ras utan några specifika rassjukdomar. Nelson har också en egen presentation här på sidan, men han kan få en till han med. Resten går att läsa under fliken "Nelson" i menyraden. När Nelson valdes till oss av uppfödaren var det flera saker som spelade in: *han var mycket kontaktsökande och följde efter en hela tiden vart man än gick *han älskade sina leksaker *han var glad och jättepositiv till allt *han var trots allt en "lätt" hund, inte så stöddig eller bråkig eller busig. Inte så "väldigt mycket hund", som uppfödaren sade om hans bror. Det var fyra viktiga kriterier för oss och det var ju ett plus för oss att han enligt oss var den finaste valpen i kullen också! Det finns ju redan en liten presentation av mig själv här på sajten, men jag kan kanske göra det lite mer ingående och djurrelaterat.
Jag heter Lovisa. Jag är 21 år gammal och bor i norra Lund tillsammans med min sambo där jag trivs himla bra. Jag har länge haft det tufft mentalt och är just nu sjukskriven pga min psykiska (o)hälsa. Min största hobby är djuren, men annars är jag väldigt glad för att spela spel i nästan alla former. Jag är också rätt kreativ och skapar allt, men är inte duktig på något speciellt. Jag testar på det mesta, men tröttnar innan jag hinner bli duktig på det. Jag hakar ofta upp mig på konstiga saker och tröttnar lätt på vanliga. Jag ses nog ofta av andra som lite konstig och egen, vilket egentligen bara är ett snällt sätt att säga att folk inte har varit så snälla mot mig alla gånger. Jag har alltid älskat djur och har tjatat om hund hur länge som helst enligt min mor. När alla andra barnen drömde om att bli delfintränare eller astronaut ville jag bli veterinär. Hundar, katter och råttor, djur jag kallar "kontaktbara", är favoritdjuren, men jag hade mycket gärna ägt möss, grisar och får också. Djur har en tendens att tycka om mig för det mesta och jag har en tendens att offra mig själv för deras skull. Vill de sova mitt på sängen, ja, då får de sova där och jag får trycka in mig på kanten och hoppas att jag inte ramlar ur. Jag är mycket hellre i sällskap av djur än av människor och känner stark samhörighet med dem. Ett hem utan djur är bara ett hus. Typ. |
Archives
November 2016
Categories
All
|